Happy’s Humble Burger Farm Recension (Xbox, PlayStation & PC)

Happy’s Humble Burger Farm är en förespråkare för det konstiga och underliga, det störande och det slitna. Det tar bara fem minuter, faktiskt, att lära sig att det inte är en vanlig burger-flippande cooking sim, utan snarare en obehaglig och fruktansvärt obehaglig psykologisk skräck med en snabbmatsvinkel. Kärnmekanikerna kan vara av en liknande natur – att grilla patties och lägga till högar av pommes frites i en fritös innan man serverar måltider till kunder, till exempel – men Happy’s Humble Burger Farm är inte exakt vad man skulle kalla en skiva-av-livet-kulinarisk sport. Snarare är det en blodig idrott som kräver att man tänker på sina fötter och agerar på impulser, inte bara för att stilla några hungriga magar, utan för att hålla de inre demonerna på avstånd och, viktigast av allt, den kraftiga koen från att testa en lem från lem.

Att kalla Happy’s Humble Burger Farm ett deprimerande spel kan vara en aning orättvist. Även om, för att vara rättvis, man kan se vad vi pratar om här. Tack vare dess grainy estetik och fuktiga atmosfär (och inte att förglömma dess smärtsamt groteska karaktärer), så gör det omedelbart intryck på en som en plats av outtalad fientlighet. Det kan finnas leenden överallt, men om spelet är någonting alls, så är det inte en “lycklig” upplevelse – åtminstone inte i den konventionella betydelsen av ordet. Det är mörkt, trist och fruktansvärt dismigt. Och ändå, med all respekt, är det exakt vad som gör det så förbaskat tilltalande.

Poängen med Happy’s Humble Burger Farm är inte att etablera en restaurang som är en skärva över resten, utan snarare att arbeta i en generisk snabbmatskedja under skymningsskiftet och överleva vilka kurvbollar den kastar på en. Oh, man är inte en hjälte, och man kan inte forma närstridsvapen av sesamfrön. Nej, man existerar bara i en begränsad arbetsmiljö, och ens enda syfte är att servera mat till otåliga kunder varje natt. Liksom Overcooked, men med några fler konsekvenser att hantera om man misslyckas med att göra slut på medlen. Väl, sort of.

Ärligt talat, man bör inte låta sig luras att tro att Happy’s Humble Burger Farm är ett fredligt spel. Oh, det finns en hake här: ju längre man låter människor vänta, och ju fler beställningar man förlägger under varje skift, desto argare blir snabbmatskedjans maskotter. Med andra ord, om man slipper upp, då kommer man att höra om det. Världen och alla dess rekvisita blir förvriden, och hallucinationerna börjar intensifieras. En ko , eller något annat leende djur som fungerar som rökpuffen för ens renodlade inkompetens, sprutar upp från under träverket, och innan länge förvandlas en liten restaurang till en våldsam feberdröm som man enbart inte kan fly från. Det finns en aning mer till det än så, men man får idén. Vänd burgare, eller betala priset, i princip.

Medan större delen av spelet utspelar sig inom burgerkedjan, så ger det enligt en en spår av brödsmulor att följa mellan skiften. Till exempel, innan man tar vägen till sin arbetsplats, har man chansen att utforska ett nätverk av lägenhetskomplex och rum, alla som har sin egen uppsättning av ovanliga egenskaper och karaktärer. En kock, till exempel, som mumlar och vandrar i korridorerna, ibland i ens riktning, ibland på ett oförutsägbart sätt. Det lägger inte till mycket för den övergripande upplevelsen, jag medger, men det sätter tonen, och ärligt talat, den tonen är fruktansvärt.

Så långt kokning och den allmänna akten att förbereda måltider går,  Happy’s Humble Burger Farm  avviker inte så mycket från en vanlig snabbmats-sim. Liknande vad man kan ha sett tidigare, så ålägger det en att lägga till artiklar – patties, pommes frites och kryddor, till exempel – till kökssmaskiner, och packa beställningar för att servera kunder på andra sidan disken. Medan man framskrider genom nätterna, så blir dessa beställningar så småningom lite svårare att hålla koll på. Givet, det blir aldrig en smärta i ryggen, men med fler kunder att servera och ännu knepigare byggnader att sammanställa, så kan det kännas fruktansvärt överväldigande ibland. Men då, det är väl poängen. Ärligt talat, om världen inte ständigt är på gränsen till att blanda verklighet med feberdrömmar, då spelar man antagligen inte det på rätt sätt.

Låt det sägas att, om man är ute efter en bra berättelse, då kan man vilja lägga sin stekspade i en annan köksskåp. Visst nog, Happy’s Humble Burger Farm har en handling, men, likt Five Nights at Freddy’s, så gömmer den den mellan varje skift som man tar på sig, antingen i små passager av text eller i små påskägg som man kan hitta i och runt restaurangen. För det mesta, dock, så handlar spelet om att ta varje natt som den kommer, och jobba för att hålla huvudet över vatten medan man håller verkligheten från att bryta samman.

Förutom kokning, så har man också ett par underliga jobb som behöver göras här. Till exempel, om lamporna släcks, så måste man reaktivera strömmen. Och sedan finns det andra uppgifter, som att pantsätta föremål på den lokala affären, samla ljudloggar och försöka spelets inbyggda Endless Mode, som tillåter en att testa sin skicklighet i en procedurgenererad miljö, till exempel. Givet, det finns inte mycket här som ändrar en välbekant formel. Det sagt, så ger spelet en hel del substans, med en mängd slumpmässiga jaktsekvenser, miljöfaror och beställningar som kan hålla en på tårna i ett antal timmar.

Naturligtvis bör man inte förvänta sig ett perfekt spel här, än mindre ett som har förmågan att hysa en strålande soundtrack eller en fläckfri visuell stil. Tänk på det som en kärleksbrev till PSX-skreck, komplett med alla de hakade animationerna och pixlade karaktärerna. Det, i korthet, är vad Happy’s Humble Burger Farm stolt representerar. Det kanske inte är vackert, men det är onekligen obehagligt.

Dom

Happy’s Humble Burger Farm balanserar obehaglighet med osäkerhet i en störande dystert kulinarisk värld där groteska smaklökar och grimmiga hallucinationer kolliderar för att skapa en kusligt vacker, om än trist och ofta förutsägbar, kokupplevelse. Det kanske inte räcker till för att stilla ens sug efter en fullvärdig berättelse, men det fyller ett hål i ens mage med sin intensiva atmosfär och klaustrofobiska natur. För det, så säger jag att det är värt prislappen. Plus, det är en hel del billigare än en burger och pommes frites på en lokal gata snabbmatsrestaurang – så det är det.