Happy’s Humble Burger Farm Recension (Xbox, PlayStation & PC)

Happy’s Humble Burger Farm är en förespråkare för det underliga och fantastiska, det störande och det slitna. Det tar bara fem minuter, faktiskt, att lära sig att det inte är en vanlig burger-flippande matlagnings-sim, utan snarare en kuslig och fruktansvärt obehaglig psykologisk skräck med en snabbmats-twist. De grundläggande mekanismer kan vara av en liknande natur – att grilla patties och lägga till högar av pommes frites i en fritös innan man serverar måltider till kunder, till exempel – men Happy’s Humble Burger Farm är inte exakt vad man skulle kalla en skiva-av-livet-kulinarisk sport. Snarare är det en fruktansvärd blod-sport som kräver att man tänker på fötterna och agerar på impulser, inte bara för att stilla ett par hungriga magar, utan för att hålla de inre demonerna på avstånd och, viktigast av allt, den kraftiga kon från att testa en lem från lem.

Att kalla Happy’s Humble Burger Farm en deprimerande spel kan vara en aning orättvist. Även om, för att vara rättvis, man kan se vad vi pratar om här. Tack vare sin grova estetik och fuktiga atmosfär (och inte att glömma dess smärtsamt groteska karaktärer), så slår det omedelbart till en som en plats av outtalad fientlighet. Det kan finnas leenden runt om, men om spelet är något alls, så är det inte en “lycklig” upplevelse – eller åtminstone inte i den konventionella betydelsen av ordet. Det är mörkt, tråkigt och fruktansvärt dismalt. Och ändå, med all respekt, är det precis vad som gör det så förbaskat tilltalande.

Syftet med Happy’s Humble Burger Farm är inte att etablera en restaurang som är en klass över resten, utan snarare att arbeta i en generisk snabbmatskedja under skiftet och överleva vilka kurvbollar det kastar på en. Oh, man är inte en hjälte, och man kan inte skapa närstridsvapen av sesamfrön. Nej, man existerar bara i en begränsad arbetsmiljö, och ens enda syfte är att servera mat till otåliga kunder varje natt. Liksom Overcooked, men med några fler konsekvenser att jonglera med om man misslyckas med att få slut på maten. Väl, sort of.

Ärligt talat, man bör inte låta sig luras att tro att Happy’s Humble Burger Farm är ett fredligt spel. Oh, det finns en hake här: ju längre man låter människor vänta, och ju fler beställningar man förlorar under varje skift, desto argare blir maskoterna för snabbmatskedjan. Med andra ord, om man slipper upp, då kommer man att höra om det. Världen och alla dess rekvisita blir förvriden, och hallucinationerna börjar intensifieras. En ko , eller något annat leende djur som fungerar som rökpuffen för ens renaste inkompetens, sprutar upp ur träverket, och innan man vet ordet av har en liten restaurang förvandlats till en våldsam feberdröm som man bara inte kan fly från. Det finns en aning mer till det, men man får idén. Vänd burgare, eller betala priset, i princip.

Medan större delen av spelet utspelar sig inom burgerkedjan, så ger det en också en brödsmula att följa mellan skift. Till exempel, innan man tar vägen till arbetsplatsen, har man chansen att utforska ett nätverk av lägenhetskomplex och rum, alla som innehåller sina egna ovanliga egenskaper och karaktärer. En kock, till exempel, som mumlar och vandrar i korridorerna, ibland i ens riktning, ibland på ett oförutsägbart sätt. Det lägger inte till mycket för den övergripande upplevelsen, jag medger, men det sätter tonen, och ärligt talat, den tonen är skräckinjagande.

Så långt matlagning och den allmänna akten att förbereda måltider går,  Happy’s Humble Burger Farm  avviker inte särskilt mycket från en vanlig snabbmats-sim. Liknande vad man kan ha sett tidigare, så åläggs man att lägga till artiklar – patties, pommes frites och kryddor, till exempel – till köksapparater, och packa beställningar för att servera kunder på andra sidan disken. Medan man framskrider genom nätterna, så blir dessa beställningar så småningom en aning svårare att hålla koll på. Givet, det blir aldrig en smärta i ryggen, men med fler kunder att servera och ännu svårare beställningar att sammanställa, så kan det kännas förbaskat överväldigande ibland. Men då, det är lite grunden för det. Ärligt talat, om världen inte ständigt är på väg att blanda verklighet med feberdrömmar, så spelar man antagligen inte det på rätt sätt.

Låt det sägas att, om man är ute efter en bra berättelse, då kanske man vill lägga sin stekspade i en annan skåp. Visst nog, Happy’s Humble Burger Farm har en handling, men, likt Five Nights at Freddy’s, så gömmer den den mellan varje skift som man tar på, antingen i små textpassager eller i små påskägg som man kan hitta i och runt restaurangen. För det mesta, dock, så handlar spelet om att ta varje natt som den kommer, och jobba för att hålla huvudet över vatten medan man håller verkligheten från att bryta samman.

Förutom matlagning, så har man också ett par udda jobb som behöver göras här. Till exempel, om lamporna släcks, så måste man reaktivera strömmen. Och om man ser en brand, så måste man släcka den. Och sedan finns det andra uppgifter, som att pantsätta föremål i den lokala butiken, samla ljudloggar och försöka spelets Endless Mode, som tillåter en att testa sin skicklighet i en procedurgenererad miljö, till exempel. Givet, det finns inte mycket här som ändrar en välbekant formel. Det sagt, så ger spelet en ganska stor mängd substans, med en massa slumpmässiga jaktsekvenser, miljöfaror och beställningar som kan hålla en på tårna i ett par timmar.

Naturligtvis bör man inte förvänta sig ett perfekt spel här, än mindre ett som har förmågan att hysa en strålande soundtrack eller en fläckfri visuell stil. Tänk på det som en kärleksbrev till PSX-skreck, komplett med alla de hakade animationerna och pixelerade karaktärerna. Det, i korta drag, är vad Happy’s Humble Burger Farm stolt representerar. Det kanske inte är vackert, men det är onekligen kusligt.

Dom

Happy’s Humble Burger Farm balanserar kuslighet med osäkerhet i en störande dystert kulinarisk värld där groteska smaklökar och gräsliga hallucinationer kolliderar för att skapa en kusligt vacker, om än tråkig och ofta förutsägbar, matlagningsupplevelse. Det kanske inte räcker till för att stilla ens begär efter en fullfet berättelse, men det fyller en hålighet i ens mage med sin intensiva atmosfär och klaustrofobiska natur. För det, så säger jag att det är värt prislappen. Plus, det är en hel del billigare än en burger och pommes frites på en lokal gata snabbmatsrestaurang – så där har man det.