Assassins Creed Shadows Recension (PS5, Xbox Series X|S & PC)

Assassin’s Creed-serien har alltid varit känd för sin blandning av historisk fiktion och immersivt spel. Den senaste delen, Assassin’s Creed Shadows, lovar att ta spelarna på en resa till en av de mest eftertraktade miljöerna: feodal Japan. Fans av serien har länge längtat efter ett spel som utspelar sig i denna ikoniska period i Japans historia, fylld med samurajer, ninjor, politisk intriger och episka strider. Ubisoft levererar slutligen på detta löfte, men levererar spelet upp till förväntningarna? Medan Shadows utan tvekan har sina ögonblick, känns det slutligen som en blandad påse. Låt oss dyka rakt in i Assassin’s Creed Shadows-recension för att ta reda på mer.

En berättelse som går förlorad i historien

Berättelsen i Assassin’s Creed Shadows är en av de mest besvikande aspekterna av spelet. Premissen, som utspelar sig i feodal Japan, har en komplex historisk miljö och har så mycket potential. Men utförandet faller platt. Yasuke och Naoe, de två huvudpersonerna, är båda intressanta karaktärer på papper. Men deras utveckling under spelet känns ytlig. Dialogen mellan de två karaktärerna känns ofta stel och påtvingad. Likaså saknar deras interaktioner den emotionella djupet som behövs för att spelarna ska bry sig om deras resa.

Dessutom saknar den övergripande handlingen de övertygande insatserna och den emotionella engagemanget som Assassin’s Creed-spel är kända för. Till skillnad från tidigare titlar i serien, där berättelsen drevs av personliga motivationer och politiska konflikter, känns Shadows mer som att det bara går igenom rörelserna. Spelets försök att försänka spelarna i den rika historien och kulturen i Japan lyckas inte riktigt. Utvecklarna borde ha lånat idéer från spel som Ghost of Tsushima, som lyckades fånga den emotionella och kulturella djupet i feodal Japan.

Vad mer är, frånvaron av den moderna berättelsen som har varit den viktigaste delen av Assassin’s Creed-serien känns här. Medan vissa spelare kan uppskatta fokuseringen på historisk immersion, kan långvariga fans av serien som njuter av Assassin-Templar-konflikten hitta bristen på en modern berättelse besvikande. Beslutet att minimera den moderna berättelsen isolerar ytterligare Shadows från dess föregångare. Noterbart är att det lämnar ett gap som den historiska berättelsen inte fyller fullständigt.

Yasuke vs. Naoe

En av de bästa funktionerna i Assassin’s Creed Shadows är dess dubbla karaktärssystem, som låter spelarna kontrollera två distinkta karaktärer: Yasuke, en kraftfull samuraj, och Naoe, en smygande ninja (shinobi). På papper låter konceptet absolut fantastiskt. Spelare kan ta på sig uppdrag med antingen karaktär, beroende på deras föredragna spelsätt. Yasuke, med sin tunga beväpning, är perfekt för spelare som njuter av intensiv strid och ansikte mot ansikte-strider. Å andra sidan Naoe, med hennes smygande förmågor som krok, rökgranater och tysta mord, tillfredsställer de som föredrar en mer taktisk, smygande tillvägagångssätt.

Inklusionen av detta dubbla karaktärssystem tillåter en uppfriskande nivå av flexibilitet i hur spelarna närmar sig varje uppdrag. Du kan bestämma om du ska smyga genom fiendens territorium och tyst eliminera mål, eller om du ska dyka rakt in i strid och använda Yasukes råa kraft för att avlägsna fiender. Denna nivå av val är en välkommen tillägg, som ger spelet återuppspelbarhet och variation.

Men systemet är inte utan sina brister. Karaktärsväxlingsmekaniken känns klumpig och inte så flytande som den borde vara. Andra spel, som Spider-Man eller GTA V, växlar smidigt mellan karaktärer i realtid. I motsats till Shadows kräver spelarna att pausa handlingen, öppna menyn och manuellt byta mellan Yasuke och Naoe. Denna avbrott i spelens flöde känns besvärande och stör immersionen.

Dessutom introducerar karaktärsväxlingsmekaniken onödiga begränsningar. Trots Yasukes status som en formidabel samuraj kan han inte klättra på byggnader. Det känns förstås konstigt för en krigare av hans kaliber. Naoe, den smidiga ninjan, är lika begränsad, eftersom hon inte kan bryta igenom barriärer, vilket verkar absurt med tanke på hennes färdigheter. Slutligen minskar dessa begränsningar potentialen i det dubbla karaktärssystemet.

Storslagen men livlös

Visuellt är Assassin’s Creed Shadows en fest för ögonen. Spelet utspelar sig i feodal Japan, en period fylld med fantastiska naturlandskap, intrikata arkitektur och vibranta kulturer. Världen känns noggrant utformad, med lummiga skogar, livliga byar och imponerande slott, allt avbildat i vacker detalj. Dessutom förbättrar det dynamiska vädretsystmet plus dygnet-runt-cykeln realismen, vilket lägger till roligt i spelet. Till exempel kan regn tvätta bort fotspår, vilket gör det lättare att förbli dold. Detta gör det möjligt för spelare att röra sig osynliga.

Medan världen i Shadows ser fantastisk ut, känns den inte alltid levande. En av de största njutningarna i öppna världsspel är känslan av att världen man utforskar är dynamisk och reagerar på ens handlingar. Tyvärr Shadows uppnår inte riktigt detta. NPC:erna i spelet, medan de är många, saknar djup. De känns ofta mer som bakgrundsljud än verkliga karaktärer med berättelser, personligheter eller meningsfulla interaktioner. Förvånansvärt nog går de genom världen som om de vore på en uppsättning. De tjänar bara som quest-utdelare eller miljöhinder snarare än att vara en integrerad del av upplevelsen.

I jämförelse med andra öppna världsspel, som har en otroligt dynamisk och immersiv värld, känns Shadows något statisk. Bristen på meningsfulla interaktioner med NPC:er gör världen känna sig vacker men livlös. Slutligen finns det potential här, men världen känns inte så levande och reaktiv som den kunde vara.

Ett steg i rätt riktning

Smyg har alltid varit en kännetecken för Assassin’s Creed-serien, och Shadows tar betydande steg för att förbättra denna spelmekanik. Smygsystemet har fått en stor översyn. Det introducerar en ny synlighetsmätare som visar hur dold du är från fiender. Detta lägger till realism och strategisk djup, eftersom spelare måste vara medvetna om sin omgivning och hur utsatt de är.

Dessutom kan spelare manipulera ljuskällorna för att skapa mörker, vilket gör det möjligt för spelare att gömma sig i skuggorna och röra sig osynliga. Tillsammans med förmågan att krypa genom trånga utrymmen eller blanda sig med folkmassor, gör det smygspel mer belönande och varierat än i tidigare delar.

En annan noterbar förbättring är AI, som har blivit smartare och mer reaktiv. Vakter kommer nu att undersöka ljud och miljöförändringar, såsom ljudet av en dörr som gnisslar eller en lykta som släcks. De kommer att märka om du lämnar en dörr öppen eller sparkar något. Denna uppmärksamhet på detaljer i AI-beteende lägger till spänning i smygssekvenser och gör dem mer belönande när de utförs väl.

Men medan förbättringarna av smygsystemet är uppskattade, finns det fortfarande några problem. AI, medan den är smartare än tidigare, kan fortfarande känna sig något förutsägbar ibland. Om en vakt ser spelaren, kommer de ofta att sluta leta efter spelaren efter en kort stund, vilket tillåter spelare att gå tillbaka i gömning och återuppta sitt uppdrag. Utmaningen kan ibland känna sig för konstgjord. Snarare än att känna sig som en verklig test av färdighet, blir det ett väntande-action RPG-spel.

Fel

Visuellt är Shadows ett vackert spel. Det körs smidigt på nästa generations hårdvara, med högkvalitativa texturer och snabba laddningstider. Dynamiskt ljus, väderverkningar och imponerande arkitektur gör världen känna sig autentisk och immersiv. Men det finns ibland fel som stör upplevelsen. Spelare rapporterar AI-sökvägsproblem, texturpoppar och ibland hackning. Medan dessa inte är spelets död, stör de den annars polerade upplevelsen.

En av Shadows höjdpunkter är den strömlinjeformade användargränssnittet. Spelet har betydligt minskat klutter, vilket gör det lättare för spelare att komma åt viktig information utan att överväldiga dem med onödiga detaljer. Dessutom kan spelare anpassa HUD:en för att passa deras preferenser, vilket uppmuntrar spelare att utforska och upptäcka saker på egen hand.

Dom

Till slut Assassin’s Creed Shadows levererar en storslagen värld, innovativa spelmekaniker och en fräsch tolkning av Assassin’s Creed-formeln. Det dubbla karaktärssystemet är en bra idé som erbjuder variation och flexibilitet. Noterbart är att förbättringarna av smyget gör spelet känna sig mer taktiskt och belönande. Dessutom är världen i feodal Japan vackert realiserad. Dynamiskt väder och fokus på vertikal rörelse ger spelare en unik väg att närma sig uppdrag.

Men Shadows brister i viktiga områden. Karaktärsväxlingsmekaniken är klumpig, berättelsen saknar emotionell djup och världen känns statisk snarare än levande. Medan detta RPG-spel erbjuder mycket potential, misslyckas det slutligen med att fullt ut nyttja den rika historiska miljön. Om du är en fan av Assassin’s Creed-serien, kommer du troligen att njuta av spelet. Men om du hoppas på nästa stora kapitel i serien, Shadows kanske inte är den banbrytande entrén du hoppades på.

För de som har väntat på ett Assassin’s Creed-spel som utspelar sig i Japan, Shadows erbjuder en rolig och visuellt imponerande upplevelse. Men det är inte revolutionen fansen förväntade sig. Det är en solid entré i serien, men det når inte riktigt de höjder som tidigare spel har satt. Slutligen är det ett vackert spel med mycket potential, men tekniska fel, oinspirerande och en klumpig karaktärsväxlingsmekanik håller det tillbaka.